Aldrig färdig
En vit häst betade bland blå lupiner framför målarstugan i Viarpshult. Al Eklund kom förbi. ”Så poetiskt”, sa han, ”här vill jag bo”. Så blev det. På kvällarna pratade vi ofta om att göra en ny bok om Christian ur mitt perspektiv, som hans son. Vi inledde ett samarbete, vi gjorde resor i Christians spår och började bearbeta det samlade materialet.
Hos formgivarna på EbbaGruppen i Förslöv, där Al har sin verksamhet, kunde jag disponera en arbetsplats. Den kreativa miljön gav respons på idéerna. Jag fann inte bara att innehållet påverkade formen, men också att formen gav impulser till innehållet. Samarbete kom också till stånd med fotografen Reinhold Jaeger i Helsingborg. Han delade med sig kunskaper om belysnings- och mörkrumsteknik som var viktiga för att genomföra intentionerna.
Nu över till Christian och motiven för bokens tillkomst. ”I konsten blir man aldrig färdig”, berättade Christian för besökarna i Storkyrkan 1966, ”det gäller att ödmjukt söka hela livet”. Det var ovanligt med en lekman i predikstolen på den tiden. Det var dessutom olikt honom att framträda offentligt. Egentligen var han aningen blyg när det gällde att tala om sin konst. Annat var det då han berättade egna reseäventyr, då flödade orden. Ensam i ateljén kunde han ge sig hän, uttrycka sina livserfarenheter och intensivt bearbeta subjektiva intryck av natur till konst, till något universellt. De känslor han inte förmådde eller vågade visa blev istället mejslade i granit och pentelisk marmor.
Hans konst upplevde jag tidigt som värdefull just för att far gjort den. Senare blev den abstraherade torsoformen angelägen. Den utstrålade återhållen kraft. En energi och vitalitet som berörde mig. Samtidigt som den utgjorde en motpol till hans lugna, behärskade sinnelag, berättade den om ett djupare väsen.
Som barn avgudade jag far för hans självklara, okritiska accepterande och bekräftande av mig som individ. Som tonåring kände jag aversion mot en ovilja att diskutera. Hans ord var lag och ifrågasättande var farligt. Det sågs som ett uttryck för svaghet. Jag anade här en sårbarhet, kanske en rädsla, som motsades av det faktum att han upplevde sig själv som en sökare.
Men det var han som sådde fröet som utvecklade mitt eget seende. Han lärde mig att uppleva skulptur. Inte med förklaringar men genom att låta mig vara med i hans arbete och uppleva den omgivning som inspirerade honom. En snäcka som jag fann på stranden använde han sedan i sitt arbete. Dessa tidiga erfarenheter gav impulser att utveckla ett eget seende. En berikande upplevelse av bild och form som jag önskar förmedla till dig som läser denna bok.
Det var nödvändigt att sammanställa denna bok om Christian. Främst för att finna människan, men också för att söka bearbeta en relation som jag uppfattade som oavslutad vid hans bortgång, en kort tid efter att jag fyllt nitton år. Ytterligare ett skäl var det rika material som han samlat och arkiverat under sitt liv, teckningar, egna foton, korrespondens och avslutade verk. Detta har kompletterats med resor till hans arbetsplatser och de kulturer han tagit intryck av.
När jag söker skildra hans liv använder jag legender och anekdoter för att levandegöra hans personlighet. Episoderna är självupplevda eller återberättade av vänner till honom. I den mån dagboksanteckningar och intervjuer funnits tillgängliga, berättar han själv. Med hjälp av allt detta söker jag förmedla miljö och relationer, som måste ha format Christians väg till ett abstrakt synsätt i sitt konstnärliga arbete.
Det finns tidlöshet och evighetsaspekt i flera av skulpturerna. Det är säkert förklaringen till att det sextiofem år efter den första torsons tillkomst fortfarande går att finna nya vinklar som fascinerar och engagerar. Jag kan inte själv skulptera men fotograferar gärna. Särskilt hans polerade bronsstoder. Ett urval av dessa bilder har blivit till en del av boken som sammanställts med uttalanden av honom själv och konsthistorikern Kerstin Blomquist.
Avslutningsvis har jag i samråd med professor Sven Sandström i Lund bearbetat tidigare katlogiseringar och presenterar nu en tematisk, kronologisk uppställning i slutet av boken där de flesta reliefer och rundskulpturer finns avbildade.
Men som far sa, ”I konsten blir man aldrig färdig”. Det gäller nog för konstböcker också. Mycket återstår att säga om Christian och detta är kanske inte sista boken om honom.
Viarpshult, januari 1991

TORVALD BERG